Uppdaterad 2 maj 2024 11:03
Bild: foto från twitter
Iran har fått sig en omgång. Denna omgång har drabbat många oskyldiga människor som det oftast blir vid revolution, man ska inte gå emot lagar och regler. Det började med Mahsa Amini. Hon som föll offer för Irans sedlighetspolis.
De ansåg att hennes sjal inte täckte hennes hår tillräckligt. Hon matades med så groteska slag med batong mot huvud att hon bara fem dagar senare föll som det första offret i år. Hon skulle inte ha den friheten att få lufta håret.
Hennes död har lett till ett flertal protester och mänskliga agerande i hennes anda. Många kvinnor som klippt av sig håret i protest som de bränt upp, politiker som i sina uttalande avslutat sitt tal med att klippa hårsvansen. Mäktigt. Gåshud.
Nu florerar nyheten om att sju studenter hålls anhållna för att invänta sin död. Anledningen till deras dödsdom är att de undersökt och utforskat i den Iranska Sedlighetspolisens ärende, de har gått emot vad de får göra. Döden blir utfallet. Så enkelt.
Vart är vi på väg? Världen tittar på Iran, alla dessa nyheter om protester, inlägg på sociala medier som sprids som en löpeld i våra liv. Vi berörs men ingen agerar. Inte vad jag ser eller hör. Man säger ”hemskt det är” kanske känner man faktiskt så. Där tar det slut. Inget mer uppstår, ingen tanke utvecklas till ”vad kan jag göra” och ”hur ska jag få till de”t.
Människor dör, hade kunnat vara våra studentkompisar, kollegor, kusin, syster, bror, son, dotter eller bara grannens barn. Vi stirrar med uppspärrade ögon och så går vi vidare med middagsplanerna. Vardagen tar över. Vi släpper vår känsla och går vidare med livet.
I ärlighetens namn tror jag att vi människor har blivit avtrubbade. Vi berörs kanske lite, men sedan måste vi lära oss att släppa känslan och oron, annars hade vi inte överlevt. Vi får se och läser för mycket hemskt, vissa har flytt från krig, så de har sett bomberna falla, vaknat till sirener, gått förbi döda människokroppar som legat på marken efter attackerna. Hemskt. Men livet går vidare så småningom. Känslan sitter i att man väntar att ingen ska skriva om det mer, så man kan gå vidare med sitt liv. I väntan på nästa misär.
Alla önskar vi att man kunde göra lika mycket. I en utopisk värld skulle vi kunna drömma om det, men vi lever i ett samhälle där vi skjuter varandra för småpengar, för noll anledning och av misstag utan att känna ånger. Där ligger vårt problem. Människan som fostrar och bygger hat av sitt hat.
Vad vi ska göra är att vi ska vara goda mot varandra. Agera med kärlek och du kommer få kärlek. Må du vila i frid Mahsa Amini, du har fallit offer för ännu ett hat som vuxit av människor. Du blir tyvärr inte det sista livet som kommer att dödas oskyldigt. Vi vill hedra, men kan vi göra mer?