Jag läser Olle Karstorps debattartikel med stort intresse. Den väcker en viktig diskussion om Sveriges ekonomiska utveckling – men också om vilka utmaningar framtidens ekonomi faktiskt behöver möta.

Olle Karstorp, Svenskt Näringsliv, beskriver avregleringarna under 1980- och 90-talen som lösningen på Sveriges ekonomiska problem. Men hans resonemang bygger på ett antagande som blivit allt svårare att försvara: att de ekonomiska modeller som formades under 1900-talet fortfarande är bäst lämpade att möta 2000-talets utmaningar.

Det är de inte.

1980-talets reformer löste många av 1980-talets problem. Men vår tids stora utmaningar är helt andra. Klimatkrisen, förlusten av biologisk mångfald, AI:s omvandling av arbetsmarknaden, geopolitisk osäkerhet och ökande resursbrist förändrar förutsättningarna för hur ekonomin fungerar.

Den ekonomiska logik som präglade efterkrigstiden byggde på billig energi, riklig tillgång till naturresurser och ett synsätt där miljökostnader kunde skjutas över på framtiden. De förutsättningarna finns inte längre.

Om reformerna varit så framgångsrika som Karstorp hävdar borde de också ha gjort Sverige bättre rustat för dagens utmaningar. I stället ser vi hög arbetslöshet samtidigt som många företag har svårt att hitta rätt kompetens, en bostadsmarknad som inte fungerar och klimatrelaterade kostnader som ökar år för år.

"Genom offentlig upphandling skapades marknader där svenska företag kunde växa och bli internationellt konkurrenskraftiga."

Karstorps historieskrivning är dessutom alltför förenklad. Sveriges utveckling byggde inte enbart på avregleringar och skattereformer. Staten investerade samtidigt kraftfullt i utbildning, forskning, telekommunikation, infrastruktur och ny teknik. Genom offentlig upphandling skapades marknader där svenska företag kunde växa och bli internationellt konkurrenskraftiga. Framgångarna var resultatet av ett samspel mellan marknad och stat.

Samtidigt genomfördes omfattande privatiseringar där flera försäljningar senare kritiserades för låga värderingar. Om dessa affärer varit samhällsekonomiskt lönsamma är fortfarande omdiskuterat.

Den största svagheten i Karstorps resonemang är ändå att klimatkrisen nästan lyser med sin frånvaro. Översvämningar, skogsbränder, ras, erosion och skador på infrastruktur kostar redan samhället miljardbelopp. Kostnaderna kommer att öka kraftigt under de kommande decennierna. Ett ekonomiskt system som inte fullt ut förmår hantera dessa kostnader kan knappast beskrivas som långsiktigt hållbart.

Industrialiseringen förändrade en gång synen på arbete, ekonomi och välstånd. Klimatkrisen och AI kommer att förändra den igen. Frågan är därför inte om ekonomin ska förändras – utan om politiken vågar förändras i samma takt som verkligheten.

Sverige behöver ett nytt ekonomiskt paradigm där ekonomin är ett medel, inte ett mål. Framgång bör inte enbart mätas i BNP utan också i människors hälsa, sysselsättning, utbildning, biologisk mångfald och minskade klimatutsläpp.

Den verkliga frågan är inte om vi ska tillbaka till 1970-talet eller fortsätta på 1990-talets väg. Den är om vi vågar utveckla ett ekonomiskt system anpassat för 2030-, 2040- och 2050-talets verklighet – eller om vi nöjer oss med en nostalgisk föreställning om att gårdagens ekonomiska recept automatiskt löser morgondagens problem.

Det är den debatt Sverige behöver.

Christine Falk
Vänsterpartiet