Första gången var jag 17 år gammal. Det var på den tiden då den viktigaste dagen var just den där då man skulle fylla myndig. Inte för möjligheten att ta körkort eller för att få rösta, utan för att få komma in på krogen. Den där legendariska platsen av mystik och fest, där alla snygga tjejer från skolan fanns och där allt kunde hända.

Det var bara några veckor kvar till min tur. Mina två äldre kompisar hade redan fyllt, vi satt hemma hos en av dem och drack. Stegen ner över Marenplan, folk i rörelse överallt, de röda repen framför ingången. Den blåmålade ståldörren som öppnades och stängdes för varje besökare, folket som syntes där innanför.

– Legitimation tack, sa vakten.

– Ehh… jag, jag har glömt den, var allt jag kunde få ur mig.

Jag hade inget falsklegg och kunde inte förmå mig att hitta på en bättre lögn. Vännerna gick in ändå, det hade vi bestämt redan innan. Själv gick jag runt på stan den där kvällen, på gator som senare skulle bli mitt eget vardagsrum. Inte kunde jag då föreställa mig allt jag skulle få uppleva på just den här platsen.

Nattlivet blev fort mitt stora intresse. Inte för att jag drack så mycket egentligen, men jag lockades av det där med att träffa folk, att göra mig bekantskaper som jag träffade igen nästa helg. Eller såg på stan. Småstadsgrejen.

Det började med helgerna. Sen kom onsdagarna, W-days och Millenium-nedräkningen på torsdagar. Dagarna det inte var fest blev Avenyn en naturlig plats att sätta sig och dricka en cola med mycket is, kanske äta något. Någonstans mellan allt hanns gymnasiet med också. Eller ja, jag var väl där i alla fall, även om den mesta tiden spenderades på SDF, dataföreningen som låg i Västergårdsgymnasiets källare. Mer om det en annan gång.

Vi möttes alltid på Avenyn. Jag började känna igen fler och fler, visste vad krögare, bartenders och vakter hette och de lärde sig snart mitt namn. Efter ett tag behövde jag inte betala för varken läsk eller kaffe. Stammisar och krogfolk i Södertälje betalar inte för läsk eller kaffe.

Avenyn stängde inte särskilt långt därefter. Med dagens tideräkning alltså, i dåtidens var det en evighet full av äventyr, spelningar, efterfester, bekantskaper och legender. Men stängde gjorde det till slut, alkoholtillståndet försvann och de där åren döptes oundvikligen till avenyntiden. En tid det pratades om i många år efter.

Avenyn hade varit stadens hjärta på många sätt, även om Storgatan och sedan Telgekällarn var ett alternativ på helgerna så levde Avenyn varje dag. När det hade stängt var krogfolket splittrade, sökte sig till Eagle och Centralbaren, åkte upp till Stockholm. Men så öppnade de blå dörrarna plötsligt igen. De nya ägarna hankade sig först runt, serverade fika och fisk. Men så hittade de till slut hem, dörrarna målades gröna och plötsligt började platsen leva igen. Avenyntiden ersattes av det som kom att kallas olearystiden. Det blev fest och spontandans, popcornfest och återigen vardagshäng med kaffe och läsk.

Plötsligt fann jag mig själv där.

– Legitimation tack, sa jag vant till den nervösa flickan eller pojken som nyss fyllt sina 18.

Jeans och en svart luvtröja med O’Learys tryckt över bröstet täckte som skyddsvästen, batongen i hölstret och ordningsvaktsbrickan fastklämd i halsöppningen. Det var innan vi fick ljusblå uniformer, båtmössa och varselvästar. Även om vi var tänkta att representera polisen på plats, var vi för gäster och fiender aldrig några andra än oss själva. Jag var Erik.

Om jag så sa nej grundat i ordningslagen eller i krogens regler, var det i gästens öron Erik som sa det. Den Erik som stod där varje helg, fredag och lördag, vecka ut och vecka in. Den Erik som man antingen ville vara vän med, eller hatade mest av alla.

Efter ett tag blev dörrarna i stället svarta och dörrarna längst in fick namnet The Strip. Kön ringlade sig oändligt lång och vi kämpade med att få plats med modets gåsjackor i garderoben samtidigt som jag jagade folk som drack sprit i kön.

Folk blev för fulla, för bråkiga, för jobbiga. Men vi kom också varandra nära. Ett kvartssamtal om dryckesvanor som faktiskt hjälpte, ett telefonsamtal till någons mamma om att komma och hämta sin dotter. Gäster som blev vänner för livet.

Där stod jag till slut helg ut och helg in, släppte in, höll ordning och hälsade tack för ikväll. Så att platsen för fest och mystik fick fortsätta vara just så legendarisk som den alltid varit, och fortsätta vara platsen där allt kunde hända.

Och när musiken tystnat och ljusen tänts, då skulle alla få komma hem både hela och rena.