Ytterjärna är hem för en av världens största antroposofiska miljöer. Det märks i den särpräglade arkitekturen. Här finns runda fasader i stället för raka, fyrkantiga former.", skriver krönikören Rolan Jusupov.

På parkeringsplatsen bakom Kulturhuset i Ytterjärna börjar två katter gnälla. Den ena klagar på att EasyPark strular, medan den andra säger att Järna borde följa Nykvarns exempel och bli en självständig kommun. Jag har anlänt med cykeln och får lust att fråga om Järna verkligen kan stå på egna ben. Men jag låter bli. Ser hur den enes mörka svans börjar röra sig ryckigt fram och tillbaka i spetsen, ett tecken på stress hos katter i allmänhet.

Ytterjärna är hem för en av världens största antroposofiska miljöer, med verksamheter inom pedagogik, vård, kultur och jordbruk. Det märks i den särpräglade arkitekturen. Här finns runda fasader i stället för raka, fyrkantiga former. Taklinjer med ovanliga kupoler, vinklar och asymmetrier.

Inne i Kulturhuset är det högt i tak. Nybryggt kaffe serveras, men gästerna är få: två. En smärt katt sitter för sig själv i ett hörn, håret är tunt. 

- Vad fint det är här, säger jag. Min röst ekar lätt i den ovanliga akustiken. Framför katten står en uppfälld dator, bordet i övrigt är tomt.

Han svarar inte.

- Var är alla?

- Vi håller på att stänga snart, säger han lågmält.

- Jag menar besökarna.

"Den hade länge kritiserats för olika brister"

Jag dricker mitt kaffe stående. Servitrisen, en blond katt, har försvunnit bakom kassan, så jag går ut till terrassen. Det är en stilla eftermiddag i slutet av juli. De flesta verkar vara iväg. Tystnaden är påtaglig. Några molnfläckar syns på himlen. Jag fortsätter inåt mot skogen. Efter en kort promenad står jag framför en rosa anläggning. Det är Vidarkliniken, ett privat sjukhus som en gång drevs på antroposofisk grund, vad nu det betyder.

Kliniken avvecklades 2019. Den hade länge kritiserats för olika brister och när Stockholm valde att inte förlänga avtalet försvann patienterna. Därefter gick verksamheten inte längre att bära ekonomiskt.

Det vilar en speciell energi här. Dessa kreativa byggnader är utformade för att inge värme, ljus och gemenskap. Men när de står övergivna kännas de sorgsna, ja närmast läskiga. Det är verkligen ingen här och man hör bara vinden och skogen bredvid.

I närheten, efter att ha följt en liten stig, kommer jag till en kulle och möter Skyspace, ett verk av den amerikanske konstnären James Turrell. En låg, trädgårdsliknande byggnad. Inuti finns ett avskalat rum med sittbänkar längs väggarna som påminner om bastu. Vid soluppgång och solnedgång förändrar den programmerade belysningen rummets färger, på ett snyggt sätt.

Men eftersom besöket in kostar som en flaska vin på krogen nöjer jag mig med att bara gå runt den geometriska byggnaden. Då ser jag två katter, av snacket att döma turister från Japan. Precis som jag tar de bilder. På väg tillbaka mot Kulturhuset ser jag tre katter gå i väg och en katt parkerar om sin bil. De japanska katterna visar sig gå bakom mig, knäpper fler bilder, den här gången glada selfies.

En anledning till att Ytterjärna lockar folk är att platsen förknippas med den uppburna 1900-tals konstnären Hilma af Klint vars fina målningar (i form av posters) pryder snart sagt varje medelklasshem.

Hilma var själv en mycket engagerad antroposof, djupt andlig och spirituell. Det har gjort att hennes målningar idag förvaltas av Antroposoferna med bas här i Ytterjärna. Faktum är att antroposoferna utgör hälften av platserna i den stiftelse som äger Hilmas samlade arv, värt hundratals miljoner kronor, tillsammans med hennes släktningar som utgör den andra halvan.

"Den antroposofiska läran förknippar ljuset med medvetande, balans och människans relation till naturens rytmer"

Hennes målningar för tydligt tankarna till Ytterjärna. Man kan säga att de är varandras spegelbilder. Hilmas målningar är ljusa, färgrika och har unika cirklar, precis som byggnaderna framför mig, med sina mjuka former, toner och genomtänkta detaljer.

Målet med dessa byggnader är inte bara att släppa in mycket ljus, utan att skapa ett mjukt och varierat ljus som följer dygnets skiftningar och gör att man känner ett lugn. Här finns också en symbolik: den antroposofiska läran förknippar ljuset med medvetande, balans och människans relation till naturens rytmer.

På väg till min cykel tänker jag att Ytterjärna må vara en intressant och fin plats, helt klart värd ett besök. Jag uppskattar också rörelsens ekologiska ambitioner. Här finns det en vilja att reflektera och vårda saker, i stället för att bara gasa på. Samtidigt kan man fundera över rörelsens andliga idévärld och dess medicinska praktiker; i vilken mån de har vetenskaplig grund och om en viss avskildhet från det omgivande samhället kan vara knepig.

Och så verkar det bara finnas katter här, som dessutom vandrar runt och tar bilder. Bara en sån sak!

Rolan Jusupov