🕝 2 minuter
Helen Shabo: "Vilka är de faktiska offren?"
Publicerad 27 oktober 2022 15:20
Uppdaterad 2 maj 2024 11:06
Detta är en kommenterande text. Analyserna och åsikterna i artikeln är skribentens egna.

Arkivbild.

Idag lever vi i ett samhälle där det gäller att människan ska vara på sin vakt, men till vilket pris?

Att vara en god medborgare idag betyder ingenting. Vi behandlar varandra som misstänkta till att bära på vapen och vara kriminella.

Det krävs inte mycket till att bli utpekad eller dömd till det ena eller andra, och tyvärr har det blivit vår sanning att inte kunna känna någon tilltro till våra medmänniskor. Vem är grannen egentligen? Kan jag känna mig säker på vägen till jobbet eller när jag ska lämna barnen på förskolan. Jag ser mig själv om axeln flera gånger varje gång jag går ut, ifall att någon olämplig står där, eller kanske missade jag personen som passerade, såg han suspekt ut, vill hon skada mitt barn, eller är det bara i mitt huvud?

”Det ligger ett tjockt mörkt moln över oss”

Ja tankarna florerar och ensam blir man med dem. Man har behövt lära sig vakna och sova med dessa tankar som tynger ner ens själ. Kollegor diskuterar om svarta veckor som fallit över Södertälje, och visst är det allt mörka veckor. Det ligger ett tjockt mörkt moln över oss och vi kämpar med att hålla huvudet över vattenytan, allt för att ta oss igenom ännu en dag.

Som nyinflyttad till Södertälje är jag, som jag kan tänka mig många andra föräldrar också, mycket orolig för framtiden. Hur blir det egentligen för mina barn när de ska börja röra sig fritt själva, i detta Södertälje med sin underbara mångfald och charm? Där man möter farbrorn i affären som hälsar med mycket kärlek och önskar en ”ha en välsignad dag”.

I Södertälje kan alla känna sig hemma oberoende av vilken kultur man har. Den härliga kärleksfulla stämningen har i stället blivit att vi , blåljus och sirener som lamslår en och får en paralyserad. “Åh nej, inte ännu en skjutning, inte ännu en död…”. Vart är häxjakten på väg nu, vart ska kulan landa nästa gång, vem faller dödsoffer för kulans våld nästa gång. En hemsk verklighet som kan liknas vid en actionrulle.

”Ingen kan göra allt, men alla kan vi göra något”

Ingen kan göra allt, men alla kan vi göra något, eller är det en utnött klyscha? Idag är dagen då vi behöver enas i ett ”vi” som är starkare än de motkrafter som finns omkring oss i olika konstellationer. Jag drömmer om ett samhälle där vi föräldrar kan känna ett inre lugn till att våra barn ska bli ett med samhället. Jag drömmer om ett samhälle där en kan känna sann frihet till att vara sig själv. Jag drömmer om ett samhälle som ska bli vår framtid och leda oss i lycka och inte i sorg.

Vi sörjer de som fallit offer för skjutningarna, må de vila i frid, men de sanna offren är familjerna, vännerna, släkten som lämnats att leva kvar i ett samhälle där vi inte vet om vi överlever morgondagen, eller om vi får komma hem till våra familjer efter en arbetsdag. Men vi ber och drömmer om en ljusare morgondag.

Helen Shabo

Dela artikeln