En begravd hund, en välbevarad bendolk och spår av avancerat fiske. I en mosse utanför Järna har arkeologer gjort ett ovanligt fynd som ger ny kunskap om livet vid en stenålderssjö för 5 000 år sedan.

Arkeologer från Statens historiska museer har under höstens undersökningar i Gerstaberg, i samband med bygget av Ostlänken, gjort ett anmärkningsvärt fynd. I bottensedimenten i Logsjömossen låg en begravd hund, omsorgsfullt nedlagd tillsammans med en cirka 25 centimeter lång dolk av ben.

Kombinationen är mycket ovanlig och vittnar om en särskild relation mellan människor och djur redan under stenåldern.

- Att hitta en intakt hund från den här perioden är mycket ovanligt, men att den dessutom lagts ned tillsammans med en bendolk är näst intill unikt, säger Linus Hagberg, arkeolog och projektledare på Arkeologerna.

För 5 000 år sedan såg platsen helt annorlunda ut. Det som i dag är mosse var då en glittrande insjö på omkring 3 500 kvadratmeter, som användes för fiske och andra aktiviteter. De fynd som nu grävts fram ger en tydlig bild av hur människor rörde sig, arbetade och livnärde sig i sjömiljön.

- I anslutning till mjärden finns trampzoner där man kan se att människor har stått och rört sig på botten ute i sjön, det syns som fläckar i gyttjan. Kanske man har vittjat sina fällor, säger Linus Hagberg.

Utöver hunden och dolken har arkeologerna hittat välbevarade träkonstruktioner från flera perioder mellan cirka 3 300 och 2 600 före Kristus. Bland fynden finns bearbetade pålar nedslagna i sjöbotten, stolpar som kan ha tillhört bryggor, stenar som fungerat som sänken eller ankare samt en två meter lång mjärde – ett avancerat fiskeredskap av sammanflätade trävidjor.

- Den hade sänkts medvetet på 1,5 meters djup och runt 30–40 meter ut i sjön. Det är ett känt fenomen att man använder hundar i rituella handlingar under den här perioden. Vi kan till exempel se när hunden levde, dess ålder, och vad den har ätit. Hundens levnadshistoria kan i sin tur berätta mer om hur de människor som ägde hunden levde och livnärde sig, säger Linus Hagberg.

De vattenrika torvlagren har bidragit till att organiskt material bevarats ovanligt väl, men har också gjort arbetet tekniskt krävande. Undersökningen genomfördes parallellt med anläggandet av ett påldäck för den framtida järnvägen, vilket krävde nära samarbete mellan arkeologer och entreprenörer.

Nu väntar omfattande analyser av fynden. Med hjälp av kol-14-datering, DNA- och isotopanalyser hoppas forskarna kunna ta reda på när hunden levde, hur gammal den var och vad den åt. Den kunskapen kan i sin tur ge nya insikter om människorna som levde i Järnatrakten under stenåldern.

Efter konservering och vidare analys kommer resultaten att sammanställas i en vetenskaplig rapport – men redan nu beskrivs fyndet som ett av de mest intressanta stenåldersfynden i regionen på länge.