Det är först när jag åker på motorvägsbron och kastar ett öga in mot centrum som det slår mig – det nya hotellet vid Maren har nu blivit det landmärke som det pratats om i så många år. Södertälje har fått en ny siluett. Som en guldspelare växer det sig mot himlen, våning för våning.

Något är på väg att hända med Södertälje. Staden där jag gått på varenda gata, sett dygnets alla timmar och hamnat på efterfester i varenda trappuppgång, är snart återigen något annat.

– Hallå där Avenyn!! skrek en tjej i vit tubtopp till mig från andra sidan staketet på Tullen i Trosa, en sen sommarkväll när ölklunkarna och musiken slog i takt.

Det var förmodligen runt 2003. På den tiden hade vi vår alldeles egna sommarstad på nära håll. Visby behövdes inte. Så fort Sommartider hej hej började varvas med årets sommardänga på radio, vallfärdade festsugna täljebor ner till Trosa och dansade med båtburna stockholmare och lokalbor av alla åldrar in i de ljusa sommarnätterna.

Den där kvällen var första gången jag upplevde att någon okänd kände igen mig från den plats som långt senare skulle förknippas så starkt med mig själv.

Hon som ropade kände igen mig från södra Stockholms då hetaste nattklubb – Avenyn. Fredagarna, lördagarna och ibland både onsdagar och torsdagar spenderade jag med en Mariestad i baren, minglandes varv efter varv förbi n’Bar, stora baren, in till stora dansgolvet och tillbaka.

DJ Ninos toppade stämningen på lilla dansgolvet varje kväll genom att dra igång ”åh åh vad det är skönt att va’ naken” med 250 kg kärlek strax innan lamporna tändes.

"Efterminglet var en vital del av utelivet i Södertälje."

Super Mario-mixen som han senare använde för att väcka liv i den som, mot förmodan, börjat fundera på läggdags efter att lamporna tänts på Telgekällarn, bor sedan dess i ryggmärgen på alla som var ute på den tiden.

– Var har ni varit ikväll? Var det mycket folk? Var är efterfesten ikväll

Efterminglet var en vital del av utelivet i Södertälje. De som festat på Avenyn, senare The Strip, Telgekällarn, senare 550, Berget eller Storgatan 6 och Hamnmagasinet samlades utanför de nattöppna kebabhaken eller nere vid Mias gatukök, senare Bullens.

Strax nedanför det som nu är ett guldfärgat bygge.

En hel stad möttes i fyllan och villan. Man sökte, tappade bort och hittade bekantskaper, flörtar och vänner där efter att krogarna stängt. Alla kramades, några slogs.

Marenplan är sedan länge inte vad den var. Vare sig under förkvällen eller efter stängning. Stadens nattklubbar stängdes en efter en för 15 år sen och runt Maren fick bordsserveringarna på Ceasars, Barollo och O’Learys större utrymme i de sena timmarnas nöjesliv. Men även dessa har nu fått ge plats för den byggarbetsplats som våning för våning jobbar sig upp mot den blå sommarhimlen.

Alla bekantskaper som stiftats där på Marenplan. Allt som hänt, alla okvädesord som yttrats mellan korvsugna och något överförfriskade kroggäster i kön till Mias. Alla efterfester som arrangerats. Alla slagsmål mellan välkända bråkstakar och gäng, alla nybakade poliser som fick möta Södertälje för första gången där nere.

För mig själv ett äventyr värdig ett par säsongers tv-serie efter att jag fått på mig ordningsvaktsbrickan och ställde mig i dörren på O'Learys och The Strip. Av något slags självpåtaget ansvar stannade vi alltid kvar en extra halvtimme efter att vi fått ut våra sista gäster och höll koll på Marenplan.

"Sörja att ett guldfärgat hotell får ta minnenas plats, med löfte om något finare."

Ljudet av måsarna som kalasade på överblivna pommes när de sista gästerna hittat sin efterfest, eller gett upp och tagit en svarttaxi hem.

Allt finns nu bara i minnen och jag borde sörja att platserna där de utspelade sig nu är utsuddade för evigt. Sörja att ett guldfärgat hotell får ta minnenas plats, med löfte om något finare. Sörja att vi inte längre kan gå till själva platsen för att komma ihåg med ett litet leende när vi spelar upp dåtidens alla händelser i fantasin.

Men jag sörjer inte.

Kanske hänger det ihop med att alkoholen försvann ur mitt liv för tio år sedan.

Kanske har det att göra med att jag blivit gammal.

Kanske att jag numera är pappa.

Oavsett vad så känner jag nu faktiskt lite av ett hopp om ännu en ny era för Södertälje.

Hoppet förkroppsligas där i det guldfärgade bygget, ett hopp om en ny tid för Södertälje som står för dörren. En tid som fortsätter att bli lite finare, lite öppnare, men också lite dyrare än den en gång var.

Det på bekostnad av minnet av de platser som formade en så stor del av mitt yngre liv.

Och det är som det ska vara.