"Många vågar inte säga det högt. Kritik tolkas som försvar av kriminalitet. Tystnad känns tryggare än debatt. Det är i sig en demokratisk kris.", skriver skribenten i sin insändare.

I januari 2026 meddelade LT att kriminalkommissarie Gunnar Appelgren numera sitter i Södertälje stadshus två dagar i veckan, vägg i vägg med stadsdirektören. För oss som bor här är det inte handlingskraft. Det är en maktsymbol som bekräftar den berättelse vi nu vägrar vara tysta om.

Två språk, ett rum
Södertälje kommuns Pax-rapport använder inte ordet “maffia”. Inte en enda gång. Den talar om “organiserad brottslighet”, “systemhotande verksamhet” och “kriminella grupperingar”. Formellt, sakligt, oantastligt.

Men mannen som nu sitter i stadshuset har byggt en annan berättelse. I SVT 2022 beskrev Appelgren polisens arbetsmodell som “en så kallad maffiastruktur”. I TV4 2023 slog han fast att den ekonomiska kriminaliteten i Södertälje “är unik och liknar den italienska maffian”. Redan 2011 presenterade han en pyramidmodell där toppen utgjordes av ”imperiebyggare” med positioner i kommunpolitik, kyrkan och näringslivet och botten av ungdomar.

Det är inte en beskrivning av ett kriminellt nätverk. Det är en beskrivning av ett samhälle.

"De opererar i samma rum, över samma morgonkaffe. Två språk, ett för dokumenten, ett för verkligheten. Och vi som bor här lever i det språk som aldrig skrivs ner."

Kommunens formella dokument säger en sak. Polisens begreppsapparat säger en annan. Men de opererar i samma rum, över samma morgonkaffe. Två språk, ett för dokumenten, ett för verkligheten. Och vi som bor här lever i det språk som aldrig skrivs ner.

En stad, inte ett nätverk
I Stockholm talar man om Foxtrotnätverket, Dalengruppen, Bredby. I Göteborg om Biskopsgården. I Malmö om identifierade kluster. Specifika namn. Avgränsade konstellationer. Där individualiseras problemet.

I Södertälje institutionaliseras det. Problemet är inte några identifierade kriminella, problemet är väven. Föreningar. Samfund. Familjer. Hela den sociala topografin betraktas som potentiell riskzon. Stockholm, Göteborg och Malmö har större volymer av organiserad brottslighet. Ekobrott i finanssektorn omsätter ofantligt mer. Men Södertälje är den enda staden där en hel kommuns sociala struktur har beskrivits i maffiatermer. Det är det som är anmärkningsvärt. Inte brottsligheten. Berättelsen som politikerna har fattat beslut om, blocköverskridande och enhälligt.

Priset
För oss som bor här är detta vardag. Känslan av att vara potentiellt misstänkt i sitt eget hem. Att föreningsliv och familjenätverk betraktas genom ett permanent säkerhetsfilter. Att din hederlighet måste bevisas, dagligen.

"Kritik tolkas som försvar av kriminalitet. Tystnad känns tryggare än debatt. Det är i sig en demokratisk kris."

I en rättsstat gäller den motsatta principen: oskyldig tills motsatsen bevisats. Men när polisens gängexpert sitter i stadshuset och förklarar att pyramiden inkluderar allt från “klanledare” till “möjliggörare” i form av advokater och förtroendevalda – då blir misstanken strukturell. Då är det samhället som undersöks, inte individer. Den som bor i Södertälje, särskilt den med assyriskt/syrianskt/kaldeisk/armenisk/koptisk bakgrund, som går i kyrkan, som är med i en förening, lever med en skugga som ingen i Nacka eller Uppsala behöver bära.

Många vågar inte säga det högt. Kritik tolkas som försvar av kriminalitet. Tystnad känns tryggare än debatt. Det är i sig en demokratisk kris.

Balansen som saknas
Brå:s rekommendationer är tydliga: effektivt brottsförebyggande arbete ska vara kunskapsbaserat, proportionerligt och långsiktigt, med balans mellan repression och sociala investeringar. I Södertälje har balansen förskjutits. Polisiär närvaro i stadshuset. Maffiabegrepp i media. Pyramidmodeller som förklaringsramverk för hela stadens sociala struktur.

Var är den motsvarande investeringen i tillit? I kulturpolitik som demokratisk infrastruktur? I demokratistärkande och antirasistiskt arbete? Det brottsförebyggande arbetet har blivit en karriärväg för politiker och tjänstepersoner. Men vem offras i den berättelsen? Generationer av barn som växer upp i en stad som beskrivs som en maffiastruktur. Som inte känner sig hemma i det enda hem de känner till. Det finns ingen tillit.

"Vi måste våga säga nej till politiker som har gjort säkerhetsretorik till sin identitet"

Snart är det val
Vi kräver inte att brottsligheten ignoreras. Vi kräver precision, rättssäkerhet och proportionalitet. Vi kräver att språket matchas mot verkligheten, om polisen arbetar med en maffiamodell, säg det öppet. Låt inte kommunens dokument fungera som sköld medan polisens retorik formar bilden obehindrat.

Vi kräver att Södertälje investerar lika kraftfullt i tillit som i kontroll. Kulturpolitik som inte är ett ”kulturår” under ett valår. Antirasistiskt arbete som inte viftas bort, utan tas på allvar. Föreningsliv som del av lösningen, inte som misstänkt struktur.

Vi måste våga säga nej till politiker som har gjort säkerhetsretorik till sin identitet och låtit maffiastrukturen bli stadens dominerande självbild, på bekostnad av generationers känsla av tillhörighet.

Södertälje är inte en maffiastruktur. Södertälje är ett samhälle.
Brott ska bekämpas. Men en stad får aldrig reduceras till sin mörkaste berättelse. Det är tilliten som avgör om ett samhälle håller, inte hur hårt man kan markera sin makt.

Vi kommer inte att vara tysta längre.

Södertäljesonen