När Inger var tolv år gammal förändrades allt. Det hon såg som en lycklig och harmonisk familj splittrades. Det resulterade i att hon fick lära sig i en väldigt tidig ålder att ta hand om sig själv. “Det var bättre förr”, är nog ett uttryck alla hört förut. Stämmer det? Här är en historia om en uppväxt i dåtidens Södertälje.

Inger Nossborn Junel är idag 85 år gammal. Vi möts i hennes villa ute i Ronna, Södertälje. Där har hon uppfostrat fyra barn tillsammans med sin tidigare man, som inte längre vandrar på denna jord.

Hon visar stolt upp sitt hem. Efter att ha fixat kaffe, fika och klagat på moderniteter sätter vi oss i två skinnfåtöljer. Då plockar hon fram en dikt döpt “Sofia tänker”, skriven av en tolv år gammal Inger.

Det var nämligen när hon var tolv år som allt började. Fram till dess hade hon inget som hon ansåg sig kunna klaga på. Då levde hon ihop med sina föräldrar, sin tvillingbror Björn, lillebror Ulf och lillasyster Gunilla. Den harmonin som Inger upplevde skulle dock ändra på sig.

Det började med att familjen flyttade från sitt hem i Södertälje södra till Storgatan. En stor lägenhet hade köpts. Det var dock något som inte stämde; hennes pappa var inte med.

– Det sades inledningsvis att han var ute på en lång affärsresa. Det var det enda vi fick veta, berättar Inger.

En affärsresa var det dock inte. Hennes föräldrar hade splittrats. År 1950, året där historien tar sin början, var det en ovanlighet med skilsmässor. Tanken när nyheten väl slog ner var att sönerna skulle bo med sin pappa, så blev det bara för en kort period, då pappans nya fru inte ville ha det så.

– Vi skildes åt ganska snabbt. Björn tror jag kom till Finland, det var det första boendet från mig och övriga syskon.

Ulf blev också placerad någon annanstans, Inger vet inte riktigt var men det kommer upp igen senare under berättelsen. Gunilla var tänkt att bo med Inger och deras mamma men där beslutade mamman rätt tidigt att omplacera Gunilla. Inger var med sin mamma ensam ett tag och läste klart det första året på läroverket innan hon blev förflyttad till ett prästfamiljhem i Särna. Varför agerade hennes mamma så? Där är Inger väldigt fundersam än idag.

– Mamma behövde vila. Mer vet jag inte.

Hur hade du det med prästfamiljen?

– Det var märkligt att du frågade, för det var både bra och dåligt. Det som var bra var att det var en flicka, hon hette Birgitta. Vi hade det roligt tillsammans, vi började intressera oss för pojkar och badade mycket.

Det enda Inger hade att klaga på var att hon skulle infinna sig klockan sex varje kväll på ett bibliotek och sitta i prästens knä.

– Han ville prata, han ville höra hur jag mådde så det var inget farligt med det men det väckte ett obehag.

Varför Inger kände ett obehag vet hon inte och kanske är det på grund av att det är ett minne hon försökt gömma undan.

– Det är något jag helst inte vill tänka på, så jag har nog förträngt det. Jag vet inte varför men något var det.

Inger bodde i Särna över sommarlovet. Till hösten kom hon tillbaka till Södertälje och skulle fortsätta skolgången. Då blev hon återigen placerad i ett prästerligt hem. Detta låg vid Skogshöjd och var en mindre villa. Hennes mamma hade då också flyttat från Storgatan till Täppgatan och hennes nya lägenhet låg snäppet bredvid Ingers prästhem.

Det kan låta som ett bra scenario under omständigheterna men Inger var inte alls tillfreds med tillvaron.

– Jag trivdes inte alls där, jag vägrade att gå dit. En viss kompromiss skedde då att jag fick gå hem och vara på Täppgatan men jag fick mat hos prästerskapet. 

Det ville dock inte Inger men lyckligtvis fanns det en speceributik på gathörnet Torekällgatan/Täppgatan och en man vid namn Olsson hjälpte Inger att få mat.

– Då gick jag i tvåan på läroverket och det fanns inga skolmåltider så att de flesta hade mat med sig, det hade inte jag. Så jag fick hårt bröd och senap av Olsson, så det levde jag på.

Inger fick gå igenom en sorgeprocess som var tung för en snart ung tonåring att uppleva. En ovilja att delge händelser i sitt liv för prästerskapet höll henne borta.

– Jag hade mina egna tankar att brottas med och jag ville inte delge prästerskapets familj. Det var också en familj med fyra barn. Det var svårt att uppleva för mig. Så fort jag kunde, gick jag till Täppgatan.

Blev det så att när du såg en familj med fyra barn som håller ihop, att du tänkte att det är så ditt liv borde vara?

– Ja, exakt. Så blev det inte. Familjen gav väl upp till slut. Jag fick som jag ville och bodde på Täppgatan. Det hände saker under tiden så att 2:5 (år två av fem, red anm) på Läroverket var jag mestadels ensam. Min mamma hade en väninna som bodde längre ner på Torekällgatan och hon tittade till mig ibland så att jag inte gjorde några galenskaper (skratt).

Väninnan hette Ingegärd och Inger var alltid välkommen till henne.

– När jag tyckte att det var jobbigt hemma rymde jag till tant Ingegärd. Där fick jag alltid sova över om jag ville.

Ingers pappa verkade ha fått andra prioriteringar i livet än sina barn men hade han kunnat vara behjälplig för just Inger? Det vet hon inte och hon menar att det var mycket beroende av hennes syn till honom som hon aldrig bad om hjälp.

– Mina bröder flyttade till olika hem och min lillasyster vet jag inte var hon tog vägen. Kontakten med min pappa, den avbröts också. Mycket beroende på min egen hållning till honom. Varför de separerade och lämnade familjen i kaos? Det vet jag inte än idag. Jag frågade aldrig men det gjorde ont, väldigt ont.

Vid ett tillfälle hade dock Inger vänt sig till sin pappa för att få hjälp. Detta var då Inger och hennes mamma bodde ensamma på Storgatan, alltså strax innan sommarflytten till Särna. Hon kom hem från skolan och fann då sin mamma liggandes, helt medvetslös. Hennes mamma hade försökt att ta sitt liv genom en överdos av sömnmedicin. Då ringde hon till sin pappa under hans arbetspass på Scania-Vabis.

– Min pappa sade: “Sitt bredvid henne, jag ringer ambulansen, den kommer.” Och det kom en ambulans och de lyfte ut henne. En av brandmännen, en äldre man, Brand-Johan kallades han, klappade mig på huvudet och sade: “Lilla flicka, är du alldeles ensam?” 

Inger blev helt ställd och hennes mamma fördes till sjukhus, där hon blev avgiftad och omhändertagen. Senare skulle hon bli placerad på Ulvsunda mentalsjukhus. Även då hade hennes mamma en väninna som besökte Inger.

– Jag var alldeles ensam. Men då fanns det en. Min mamma sjöng väldigt vackert i kyrkokören och hon hade en väninna som vi kallade tant Greta och hon besökte mig.

När Inger berättade för tant Greta att hon ville besöka sin mamma, gick Greta med på att följa henne till Ulvsunda. Inger fick dock ett samtal från sjukhuset några dagar senare.

– Mamma ringde mig från och sade: “Jag kan inte gå ut och gå för jag har inga vantar och det är kallt ute.” Så jag ringde till pappa och sade: "Kan du köpa och ge mamma ett par vantar, för hon fryser om händerna och hon har börjat att få gå ut.” Jag sade att jag skulle besöka henne och då kom han och hälsade på mig på Storgatan.

Varför hennes mamma inte kunnat vara närvarande senare efter flytten till Täppgatan är oklart för Inger men hon har sina misstankar att det rörde sig om hennes mammas mentala hälsa. Detta var i alla fall de två gångerna hon bad sin far om hjälp under uppväxten. De skulle dock försonas i vuxen ålder, när Inger visste vad hon ville bli.

Inger hade tidigare provat på olika studier men det stupade alltid på att hon inte hade pengar för att slutföra en utbildning. Nu hade hon dock hittat en privatutbildning som hon drömde om att slutföra, en utbildning som skulle göra henne till frisör, som hade varit en barndomsdröm, och kosmetolog. Utbildningen kostade dock 50 000 kronor, ett högt pris när vi började närma oss 60-talet. Det fanns bara en hon kände med pengar som hade möjlighet att hjälpa till.

– Det var ganska dramatiskt, han jobbade då i Stockholm och jag kunde inte betala böcker och annat. Då tänkte jag att nu ska jag ta kontakt med min pappa, så jag satte mig på tåget och åkte upp till Stockholm, upp till hans kontor och då sade jag till sekreteraren: “Jag vill besöka ingenjör Nossborn.”

Inger fick som svar att ingenjören satt upptagen, då satte hon sig ner och väntade. Efter ett tag gick sekreteraren fram och frågade vem hon var. När hon fick veta att det var ingenjörens dotter, gick hon iväg för att sedan komma tillbaka och berätta att han nu tar emot besök.

– Jag gick till honom och lade upp min problematik. Jag kom snabbt fram till att be om pengar då. Jag sade att jag inte hade haft pengar och att jag kom in på både sjuksköterske- och lärarutbildning i Strängnäs, småskoleseminarium men kunde inte betala. 

Hennes pappa bad om att få tänka lite. Inger satt kvar inne på hans kontor, i väntan på besked. Efter en stund kom orden: “Jag går med på det.”

– Där började vår kontakt och blev sedan en väldigt fin kontakt, jag fick den summan till utbildningen och den summan efterskänkte han mig när jag gifte mig på väg till kyrkan, där stannade han bilen och min farmor, Tekla, satt i bilen också. Och då sade han: “Jag tror på dig. Det är inte ett lån längre, utan fortsätt som du har gjort nu.”

Vid flera följdfrågor om vad som hände under barndomen med hennes mamma och pappa, varför de separerade samt varför de valde att inte ta hand om den familj de valde att starta blir det samma irriterande reaktion från Inger; en djup suck och en blick långt ner i golvet.

Inte för att hon inte förstår varför frågan kommer, utan på grund av det enkla faktum att det blir samma svar, om och om igen: “Jag vet inte, än idag.”

– Och jag har frågat min tvillingbror, Björn. Han vet inte heller.

Vet du något om hur dina syskon hade det?

– Ingenting. Bara delar om Björns historia, han är förvånad (över föräldrarnas agerande) men han ska egentligen berätta själv.

När barnen började bli vuxna fick Inger kontakt med Ulf och Gunilla igen men de hade lagt det förflutna bakom sig och öppnade aldrig upp för varandra om hur det var. Hennes tvillingbror hade rest till Japan som sjöman och var borta i flera år.

Ulf och Gunilla går inte att fråga längre. Ulf dog runt 70-årsåldern och Gunilla blev bara 51 år gammal. Idag är Björn åter i Södertälje och det är inte förrän nu de har börjat prata om det som var. Hon beskriver relationen till Björn som: “Jättebra.”

När Inger var femton år fick hon kontakt igen med ett av sina syskon för första gången sedan familjen splittrades. Det var Ulf som vid elva års ålder hade fått komma på besök till Södertälje när familjen bodde vid Täppgatan. Inger hade då träffat sin framtida man, Bosse.

– Bosse var med och var ofta hemma hos oss på Täppgatan. Då skulle Bosse spela landhockey med Ulf och det var bara några stenar som var mål. Ulf tyckte det var jätteroligt. Han hade bott på olika ställen i Sverige. Alltifrån Eskilstuna, Norrland. Han var alltid olycklig. 

Tårarna börjar komma när Inger pratar om minnet och hon samlar kraft innan hon fortsätter att prata, samtidigt som hon torkar ögonen.

– Helt plötsligt när de står där och spelar så kommer det en taxi. Jag stod och tittade på, jag visste ingenting. Då kommer taxichauffören ut: “Är det du som är Ulf? Du ska åka med mig.” Ulf börjar skrika: “Nej, nej, nej.” Jag undrar vad det är som händer? Han lyfte in Ulf i taxin och sade: “Jag har fått order om det här.” Och Ulf skriker bara: “Varför jag? Vart ska jag?”

Du har inte fått höra något i efterhand om vad som hände?

– Nej, ingenting.

Inte ens från Björn?

– Jag tror inte han vet om den här episoden ens. 

Än idag påverkar barndomen Inger och hon beskriver det som att det har gjort henne till en enstöring. Samtidigt konstaterar hon att minnena göms undan och att hon försöker hitta en acceptans, nu när det inte längre går att fråga hennes föräldrar.

– Hela mitt vuxna liv har den här sorgen som föräldrarna åstadkom förföljt mig. Minnena som jag nu har berättat har min hjärna gömt undan väldigt mycket men de kommer fram hela tiden. 

Inger känner ändå att hon förlät sina föräldrar långt innan deras bortgång. Hon hade dock ett hopp om att hennes föräldrar en dag skulle finna varandra igen. En dröm om att familjen skulle kunna bli hel. Hoppet dog när hennes mamma gick bort. På begravningen dök hennes pappa upp och han stannade henne vid kyrktrappan.

– Jag hade hela tiden ett hopp om att de skulle gå tillbaka, att de skulle finna varandra även om de var omgifta. Men då sade min pappa: “Ja, Inger. Nu kan du sluta hoppas för vi kommer ändå ses en gång efter livets slut.” Och det lever jag på nu. Det tror jag ju på.

Trots all misär väljer Inger att se det goda och hon tycker sig ha blivit mycket starkare av allt detta idag.

– Det har inte bara varit elände. Äktenskapet var heller inte så lätt men jag har varit med om mycket i livet och åstadkommit mycket och det är jag glad för men det har varit svårt många gånger men så är alla relationer, tror jag.

Hon har även glada minnen från barndomen. Hon minns hur det var att gå i skolan tillsammans med sin tvillingbror.

– Det är klart att Björn och jag som tvillingar… Jag hängde med honom i allt. Hans kompisar blev mina kompisar, så var jag var ju en riktig pojkflicka, kan man säga. Jag trivdes med det och jag tävlade med dem. 

Inger hade även lärare som hjälpte henne när det var svårt efter familjens splittring. Hon nämner en Bror Remnelius som hon tyckte var mycket förstående. Den hon minns mest väl är dock hennes svensklärare, Fisher.

– För den här episoden, som inte var en episod utan en stor, stor sorg. Det gjorde att ensamheten som lärarna såg hos mig… Jag kunde inte tala. Jag fick kramp i talorganet. Då var det Fisher som sade: “Du behöver inte tala, du kan skriva ner dina svar.” Och det gjorde jag, fick mycket bra betyg i svenska. 

Hon träffade även sin man, Bosse, under skoltiden. De umgicks med varandra väldigt mycket. Så pass mycket att båda fick gå om varsin årskull.

– Så vi båda ägnade oss för mycket åt varandra. Men han blev min trygghet. Det var så det började och han var den som jag trodde att jag kunde lita på i alla lägen. 

Äktenskapet hade dock sina bekymmer. Hennes man engagerade sig politiskt väldigt mycket medan hon var hemma med barnen. Det gjorde att Bosse enligt Inger sökte bekräftelse av andra kvinnor. Hon stannade dock kvar, fast besluten om att inte göra samma sak som sina föräldrar.

– Då var det jobbigt men jag hade lovat att jag inte skulle utsätta mina barn för det som vi syskon fick uppleva. Och det har jag hållit, avslutar Inger.