"Traumat för personer som lämnar sitt eget boende och flyttar in i något av våra omsorgsboenden skulle lindras betydligt ifall deras vardag kändes aktiv och meningsfull.", skriver Realistpartiets Joakim Granberg.

Det är en enorm och ofta svår traumatisk omställning för en människa att lämna sitt eget hem för att flytta in i ett omsorg/äldreboende. Efter ett självständigt och ofta aktivt liv så är man tvungen att lämna de flesta av sina ägodelar som möbler, kläder och annat som är förknippat med kära minnen bakom sig då de inte får plats i det rummet man nu ska bo och leva i.

Givetvis så är det bra att det finns vård- och omsorgsboenden där människor som inte längre kan ta hand om sig själva på ett fullgott vis kan få stöd och hjälp. Men dessa boenden får inte bli eller upplevas endast som en slutförvaring.

Traumat för personer som lämnar sitt eget boende och flyttar in i något av våra omsorgsboenden skulle lindras betydligt ifall deras vardag kändes aktiv och meningsfull.
Den sociala kontakten med andra människor och sysselsättning är oerhört viktigt för att behålla livsgnistan, annars så tynar människan bort.

"Frustrerade och arga över hur deras 96 åriga mamma har det i sin vardag"

Jag blev nyligen kontaktad av systrarna Gunilla och Lotta som är frustrerade och arga över hur deras 96 åriga mamma har det i sin vardag på ett av våra äldreboenden, det märktes fort att det var ett tyst och tråkigt ställe, deras mamma kände sig ensam och ville flytta därifrån. 

Vår mamma mår inte bra, personalen på boendet är trevliga, men det räcker inte. Rutinen är att redan kvart i sex så börjar man göra ordning för natten, sedan är det knäpptyst och inga som helst aktiviteter för de som är pigga och vill ha ett socialt liv. 

Systrarna tog i kontakt med gruppledaren på boendet och senare med resultats enhetschefen och frågade varför det inte fanns några aktiviteter?

Svaret var att ”ingen ville”, men att de skulle göra aktivitet för deras mamma, det genomfördes ett par gånger, sedan dog det ut. Efter ytterligare tjat och cirka 6 månader senare så kom det upp en lapp med aktiviteter som inte alltid genomfördes.
Systrarna pratade med andra som bott där länge och även med deras anhöriga som bekräftade att det inte funnits någon aktivitetslapp uppe under lång tid och att de boendes nu är så vana att gå in på sina rum efter  middagsmaten att det blivit en rutin,
det krävs uppmuntran ifrån personalen för att få fler att våga och vilja vara med på aktiviteter. 

Det finns personal som försöker, men inte alla, och då fungerar det inte, men det är chefens jobb att se till att det fungerar.

Systrarna har även varit i kontakt med en högre chef som besökte det aktuella boendet, men chefen sa att allt fungera bra och så som det ska vara på ett omsorgsboende för våra äldre i Södertälje.

Men när en människa oavsett ålder inte får någon stimulans, inget ansvar, inget att göra, så känner man att man inte längre är behövd, man tappar livsgnistan…
Så upplever systrarna att deras mamma mår just nu, hon har tappat lusten att leva. 

Även en gammal människa behöver social gemenskap, fysisk aktivitet och meningsfullhet i vardagen som får dem att känna sig levande och betydelsefulla.

Vi hoppas på en förbättring genom att det uppmärksammas hälsar systrarna, och jag instämmer.  

Joakim Granberg,
Realistpartiet, Södertäljes lokalparti