Telgenytt riktar strålkastarljuset mot Carlos Lillo, som flyttade till Sverige för exakt 50 år sedan och blev en engagerad idrottslärare i Södertälje. Under 35 år på Ronnaskolan gjorde han ett stort avtryck hos tusentals elever.

Carlos Lillo, idag 74 år, bor med sin fru i Södertälje och har tre döttrar samt sex barnbarn och njuter av tillvaron som pensionär sedan snart 10 tillbaka. Han kom till Sverige för cirka 50 år sedan, när han som 24-åring tvingades fly militärkuppen i Chile. Tillsammans med sin fru och två döttrar landade han i Tyresö 1974.

Året därpå, 1975, flyttade Carlos till Södertälje, och tre år senare, 1978, kunde han stolt titulera sig som idrottslärare i Sverige och inledde sin karriär på Ronnaskolan – en karriär som skulle komma att påverka generationer av elever.

Trots sin bakgrund som idrottslärare i Chile, var Carlos tvungen att börja om från början i Sverige. Han påbörjade studier i svenska på SFI samtidigt som han arbetade på Scania. Även om planen var att enbart komplettera sin chilenska utbildning, valde Carlos att genomföra hela utbildningen på GIH i Stockholm.

- Jag har alltid älskat idrott, spelade mycket fotboll som ung och i Chile älskade jag att undervisa och se barn utvecklas i rörelse. Jag spelade fotboll både med Syrianska och Assyriska, säger Carlos Lillo till Telgenytt, på frågan om varför han valde att utbilda sig till idrottslärare.

Med examen i hand sökte han en tjänst på Ronnaskolan, fick jobbet och blev kvar där fram till pensionen. Under 35 år arbetade han som idrottslärare och undervisade bland annat den svenska basketprofilen Per Stümer samt fotbollsstjärnorna Kennedy Bakircioglu, Nahir Besara, Charbel Touma och Syrianskas nuvarande huvudtränare, Özcan Melkemichel.

Hur lyckas man arbeta 35 år på samma skola?

- Jag trivdes bra med kollegorna, barnen var helt underbara, jag hade 35 fantastiska år. Jag var även nöjd med ledningen. När jag började jobba på Ronnaskolan, fanns det knappt några utlänningar, jag var nog den enda, säger han och skrattar. Sedan kom den assyriska och syrianska befolkningen på 80-talet. Jag bär med mig många fina minnen från mina år med både svenska och syrianska/assyriska ungdomar, det var mycket kärlek och många som lyckats väldigt bra i livet. 

Finns det något du ångrar respektive är stolt över när du blickar tillbaka?

- Ångrar absolut ingenting, enorm stolt över att ha jobbat alla mina år i Ronnaskola, som gav så mycket kärlek och en sån gemenskap. Jag har haft en fantastisk relation till alla ungdomar jag undervisat.  

Vad tycker du om dagens Södertälje?

- Jag betraktar inte dagens Södertälje som det Södertälje jag minns. Det finns en segregation idag som inte är bra. När jag undervisade hade jag alltid svenska ungdomar, men de slutade när jag gick i pension. Jag upplever att dagens ungdomar är annorlunda, i jämförelse med förut. Jag hör från före detta elever som idag är poliser om hur läget ser ut i Södertälje, säger han och fortsätter.

- Det är för mycket segregation som lett till hur dagens samhälle ser ut idag. Man behöver en utökad blandning, som jag kämpade för under mina år som lärare. För mig har det alltid varit viktigt att det finns en blandning av olika nationaliteter. 

Carlos pekar bland annat på att idrottsklubbar och liknande organisationer i närorter som Järna, Enhörna och Nykvarn borde samarbeta för att ena ungdomarna genom idrotten.

Vilka tips och råd ger du dagens generation av lärare/idrottslärare, ungdomar och vuxna?

-  Lärarna måste älska sitt yrke, för det leder till att de älskar ungdomarna. Lärare behöver jobba relationsbaserat och ungdomarna behöver känna sig välkomna. Det är viktigt att ge ungdomarna de traditioner som finns i samhället, som exempelvis att gå till kyrkan, prata om svenska flaggans betydelse, besöka museum för att ge ungdomarna en tillhörighet till kulturen. Idag saknas det vilket har lett till en utökad klasskillnad, säger Carlos och fortsätter.

- Ungdomarna är svenskar men känner inte sig som det. Skolan behöver ta sitt ansvar i att ge ungdomarna information om den svenska kulturen. Skolan och samhället behöver vara tuffare med svenska språket, så att alla elever lär sig det svenska språket. För att minimera riskerna för dem att känna sig utanför. Skolan har därför ett stort ansvar. Hoppet finns i att det ska bli bättre. Det är viktigare att engagera sig för ungarna än sitt undervisningsämne. 

Carlos beskriver sin tid som lärare och hur den präglades av mycket kärlek till och från ungdomarna. Han inledde och avslutade alltid lektionerna med ett leende på läpparna, vilket var oerhört viktigt för honom. Det var centralt att alla elever kände sig välkomna, trygga och tyckte att det var roligt att komma till lektionerna. För honom var relationsskapandet det viktigaste i undervisningen, medan målen och själva undervisningen var sekundärt. Carlos menar att när man har en bra relation fungerar allt bra, och att dagens ungdomar behöver mycket kärlek.

Hur blev du avtackad efter dina trogna 35 år i tjänst?

- Personligen räckte kärleken från ungdomarna, väntade inte mig något från ledningen. Ungdomarna visade sin tacksamhet. Vilket många före detta elever gör än idag, när jag träffar på dem på stan.  

Vad vill du ge för tips till lärare, nyblivna lärare eller de som funderar på att bli lärare?

- Var mänsklig, älska det du gör, var solidarisk. Du kommer långt med ett leende, som lärare har du ett ansvar. Det kostar lite att vara glad men det generar mycket för mottagaren, säger Carlos Lillo till Telgenytt.